*kistan* Sörjande son och far samt prästen
ja som vanligt, dålig fotograf, halvblundar å fanns ej tid för ett till
på torsdan blev d stressigt som vanligt, ville helst ligga kvar i sängen, ville inte alls gå, cermonin va fin, var faktiskt första gången jag någonsin lyssnat på vad prästen sa, men jag reagerade på att han lät väldigt skum, kändes mer som om han tillhörde någon skum sekt eller nåt, skrek många ggr i vissa sammanhang, försökte hålla tårarna inne, men kunde ej, satt sedan med en klump i halsen, pussade rosen och la på kistan, men som prästen sa att livet är ungefär som ett ljus, även fast lågan har slocknat så fortsätter ljuset att färdas, som en stjärna, även fast stjärnan slocknat kan vi fortfarande se den, ja något liknanade sa han iallafall, vet ej vad jag tror om det, färdas vi någon annanstans alltså? himlen..ja där lär ju jag knappast hamna iallafall..men är ändå fruktansvärt höjdrädd, men prästen sa, vilket tydligen vi alla redan visste.. att där fanns varken sorg, längtan osv..nja vet ej där..tror inte direkt att vi färdas någon annanstans efteråt förutom ner i jorden, men hon kommer iallafall alltid finnas i våra hjärtan!
efteråt va vi och åt smörgåstårta, jätte smarrig å fin, den delen jag åt av, har lite känsliga smaklökar=)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar